Daniel och Anna i Paris

Den sista veckan i Paris påverkade mig en hel del. Varje gång man tar avsked sådär så känns det som att världen går under, men sedan kommer man ju fram till att det är ett av alla andra avsked som man kommer ta i framtiden med och som man redan har tagit. Ändå inser jag att det är flertalet personer, känslor och saker som jag kommer sakna. Alla som jag har lärt känna kommer jag att sakna. Det blir inte mer än så, de som vet att jag gillade dem, dvs. dem som jag har umgåtts med, vet nu också att de kommer vara saknade.

Framförallt kommer jag att sakna utmaningen. Varje dag kändes det som att det var något nytt jag kunde lära mig, en härlig känsla.

Bloggandet har varit en utmaning. Helt ärligt så anser väl jag att det finns roligare saker att lägga sin tid på, även om det kan vara bra att skriv av sig lite ibland. Jag ber om ursäkt för min dåliga uppdatering, men hoppas att ni har funnit mina otroligt förbannade, arga och bitska inlägg som ganska roande.

Jag har varit i Paris i nio månader. Det blev en vardag för mig. Dörrar öppnas medans de tidigare fortfarande står på glänt. Klyschigt men sant: Detta är inte ett adieu utan ett au revoir.

Det är ganska kul med vår bild på AB. Jag ser ju ut som att jag just har kommit ut från något sorts ”hem”. Jag valde inte bild, detta var bilden som Anna ville ha. Anna ser ju ganska cool ut och kolla blicken, mjaaaauuu!

Jag bifogar en alternativ bild och hoppas att några finner den lika rolig som jag finner den. Anna är helt oskyldig och förstod inte varför vi skulle göra ”high-five”.

Min godtrogna coloc och bloggkollega, du får en personlig saknadsförklaring: Jag kommer att sakna dig. Var är du Anna? Annaaaa?

Idag blev det lite dramatiskt på jobbet. Jag skulle ta undan en bricka från ett bord där två stammissar satt, båda två storväxta mörka män. Den ena är lite större än den andra och är look-alike till den stora snubben i Gröna Milen, han som ser så hård ut men som inte är det.

I alla fall, så ger jag mig ut på hal is och går ifrån standardfraserna som ”smakade det bra” och ”ha en bra dag”, och frågar om hans två större äppelkakor har smakat bättre än senast (då han klagade på dem). Det blir ett missförstånd och innan jag hinner lägger den största av dem, i ett försök att lugna mig och vara kamratlig, sin gorillaarm över mina axlar, jag blir nervös av ett en jätte ställer sig i fotbollskorts-pose med mig och råkar tappa ut ett glas med vatten över hans fot.

”Putaiiiiin!” (Jävlar), utbrister den större.

”Mais tu lui rends stressé” (Men du gör honom stressad), replikerar den andre.

Och där står jag mitt emellan med en bricka och vatten på mannens sko och golvet. De börjar skratta och jag inser att det är nog lugnt ändå och säger apropå skon: ”Ahh, mais alors c’est lavé maintenant” (den är tvättad nu iaf). 

Daniel

Förra veckan såg jag en av de bästa filmerna som jag sett på mycket länge. Le Petit Nicolas heter den och är en filmatisering av den för alla fransmän kända barnboken med samma namn.

Vet inte riktigt för tillfället vad man kan jämföra den med, möjligtvis fem Emil i Lönneberga i strikt skola och Paris under 60-talet. Rekommenderar och bifogar illustration från böckerna samt trailer. Hoppas ni förstår franska, annars är det ändå ganska enkelt att förstå, barnbok juuuu!

Bonne soirée,

Danielle

Annas senaste inlägg var helt klart riktigt roligt. Ironin spirar.

Något som också är kul är vad Annas taiwanesiska kompis, som för tillfället är hemma hos oss, sa alldeles nyss.

Vi stod och pratade lite alla tre. Vi kommer in på att Anna har börjat göra diverse styrkeövningar, som exempelvis armhävningar, på kvällen. Detta har förundrat mig, men inte lika mycket som för taiwanesiskan: ”No Anna, no!”, ”you shouldn’t have muscles, you’re a girl!”. Detta roade inte Anna lika mycket som det roade mig. Jag tog tillfället i akt och klämde på hennes biceps och sa:

”Yeah, it’s definetly a guy…”

Lite kulturskillnader är alltid roande.

Bon week-end!

Daniel

Jag står och duschar och hör Anna säga: ”Daniel, sluta duscha, det har läckt ner nu igen!”. Vi har fått påhälsning av grannen under oss som nu för andra gången har knackat på och klagat skarpt över att det rinner ner vatten från vår dusch till hennes lägenhet. Förra gången, och denna, så gick jag och bad om ursäkt, men det är ju inte vårt fel. Den här gången fick jag se skadan, vatten hade runnit ner längs en vägg bredvid tv:n i deras vardagsrum. Senast ringde vår hyresvärd in sin allt-i-allo, Monsieur Kurtovic, som ”lagade” avloppet.

Vad jag vet så brukar man inte kunna fixa ett läckage mellan två våningar på två röda. Det finns nog en del mögel mellan våningarna vid det här laget, eftersom dessa vattenläckage har ägt rum tidigare, enligt grannen. Systematiska och praktiska som fransmännen inte är, så "lagas" nog det här läckaget på två röda igen. Långsiktigt tänkande, visst, visst!

De la paix,

Daniel

Jag känner mig väldigt lättad. Äntligen är fonetiken slut. Fonetiken har varit en obligatorisk kurs, man måste gå på den för att få ta grammatiklektionerna. Bara fransmännen kan älska sitt eget språk så mycket…

Antagligen har den varit ganska nyttig den där fonetiken. Det känns som att jag har lärt mig en hel del, jag visste till exempel inte att mina franska ”u” var helt värdelösa, jag uttalade dem som svenskans y. Jag har i ett headset härmat ord och fraser, om och om igen, efter lärarens exempel, till exempel:

Bis – Bus

Province – Provence

Tu ne le publies plus

Uttala inte "e" i "ne", man säger: Tun-le-publi-plu (hoppas att det är rätt iaf!)
 

Man har nästan fått träningsvärk av alla konstiga ljud för att man skulle alltid överdriva med läpprörelserna. Jag lyckades ta en bild av mig själv med detta headset, men hade väl kanske två sekunder på mig att ta bild, så hann inte sätta på mig glasögon. Vår lärare var en verkligen farlig, man ville inte slösa något av lektionstiden på att ta bilder, tro mig. Hon kunde såga elever inför hela klassen så att de började gråta, och ändå vara känslokall.

Så igår, när det var första dagen utan fonetik (vilken har följt direkt på efter en två timmar lång grammatiklektion), så gick jag och mina klasskamrater till en bar och tog en öl istället. Den känslan var verkligen inte helt fel, att byta ut en klagande kärring mot en öl.

Nu ska jag ta mig till badhuset, måste ta tag i formen nu.

Simma lugnt,

Daniel

Mina dagar börjar (nästan) som låten: Idag gick jag upp kl sex och åt min gröt, tog väskan i min hand och kysste inte kärringen.

Den här veckan jobbar jag 31,5 timmar och har 15 timmar lektioner, plus läxor. Det är först nu som jag har lite fritid, och levererar ett blogginlägg.

I låten dör Sven i industrin; jag skar mig idag på en ”kitchen wizzard plus” (en sådan där som de visade på Tv-shop och som man bl.a. skär gurka med) så att jag blödde i en timme.

Jag är ta mig tusan en ”working class hero”!

En dag som denna, när jag kämpade, överraskade mig mina ”kamrater”. Jag står på restaurangen där jag jobbar och torkar av några hyllor, när jag plötsligt hör häftiga knallar och rop utifrån. Det förs ett riktigt liv, slagord och svar. Ljudet kommer från restaurangens granne, det gamla börshuset Bourse. Från ett av Bourse’s fönster syns en bengal och jag hör ”vive la revolution!”. Sådant värmde sannerligen, en dag som denna. Även om deras handlingar och budskap är lite naivt, så är det ändå häftigt att se. Bara i Frankrike kan några skrika på revolution och tända bengaler i det gamla börshuset. Men jag hoppas att de genom sin olydnad lyckades påverka fler än mig.

Känns bra att vara länkade av AB. Jag ser bara sammanträffanden.

Lyssna på låten och känn er lite kommunistiska!

Bourse

Daniel

Den här helgen är det i Paris ”Paris fête les Journées européennes du Patrimoine”. Detta innebär att de flesta offentliga byggnader är öppna, såsom exempelvis nationalförsamlingen, senaten och Sarkozys boning. Jag och Anna var igår på Assemblé National (nationalförsamlingen) med min syster, Emma, och hennes kompisar. Man kan ju säga att riksdagshuset här i Frankrike inte är som i Sverige. Det är definitivt mer glamour, som alltid. Det är som att många byggnader i Frankrike är redo att hysa Nobelmiddagen utan förberedelser, jag gillar det (även om det ska sägas att jag tycker att fransmännen slänger lite pengar här och lite pengar där, men landets prioriteringar orkar jag inte gå in på nu).




Jag och min syster i Assemblé National's salonger (julkortet fixat!)

 






Jag har ett ganska stort intresse för politik och tyckte därför att detta var väldigt intressant.
(Anna ville för övrigt inte vara med på bild: "Daniel, sluta, jag har inte tvättat håret idag!"
Nästa gång har hon förhoppningsvis tvättat håret.



Daniel

Igår var vi till bästa stället på alla sätt och vis (läs priset, 3 £ ölen). Syphax heter placet och ligger precis vid metrostation Notre-Dame de Lorett, denna ligger bara fyra stationer från vår hemstation, Lamarck Colaincourt. Vi hängde med en snubbe som heter Ludvig och som också pluggar franska. Det var första gången som jag träffade honom, men såhär i efterhand så kan jag säga att Anna hade scoutat honom väl, han var mycket trevlig, och gillar till och med fotboll. Annars så brukar svenska killar och tjejer här i Paris inte alltid gilla sådana saker som jag delvis gillar, typ sport och annat som egentligen är onödigt tjafs, men som ändå triggar mig och får mig att bröla av lycka respektive vrede.

Senare kom även en annan svensk som heter Emma, mycket trevlig hon med.Vi tog några öl. Anna drack saft-öl, är typ som öl som smakar sött. Det är precis som det låter bara att man har öl istället för vatten. Ganska avlägset för oss svenskar, det finns ju inget heligare för en svensk bruksgubbe än en öl i soffan.
Nästan bara Fransmän på Syphax och mycket trevligt. Ett namn att lägga på minnet, kanske.

Daniel

På något sätt känns mitt liv givande, just nu. Idag jobbade jag från 7:30 till 14:30, för att sedan ta mig hämta skolböcker och mina tider för lektion och kom därför en timme och tio minuter sent, men är man bad boy från Nynäs så är man…

Jag hamnade på nivån intermedière, vilket motsvarar typ medelnivå. Såhär i efterhand känns det ganska bra, lektionen var ganska enkel men inte för enkel och dessutom lärorik för att vara första lektion. Ett störningsmoment var dock en snubbe som satt framför mig, jag är nästan säker på att han var amerikan, antaget utifrån hans fruktansvärda accent när han pratade franska. Olyckligtvis älskar han att prata och svara på allt som går, såklart även grammatiskt inkorrekt och stammande. Liksom hör inte snubben hur illa han låter, och att det är som den gnisslande metron i andras öron? Äh, jag får hålla mig på mattan, jag är ju verkligen inte någon stjärna själv.

Mina dagar kommer för en framtid om tre månader nu att vara packad från morgon till kväll. Jag har räknat på att min sysselsättning kommer vara cirka 150 %.

Nu har jag fått min lugna stund efter mat och läxor. Såhär ser det ut när jag pluggar, mysigt värre.

För att återgå till den första meningen; när man har jobbat och pluggat en hel dag och tagit ut sig så känns den där lilla stunden av vilande verkligen skön. Där är jag nu, i ett nöjt tillstånd.

Hakuuna matata (förutom amerikan),

Daniel  

Ett mindre beundransvärt monster dök idag upp för att hämta hyran, 900 Euro för en liten tvåa som delvis faller ihop (stolar, hylla och säng) och som har en toalett som låter som att den ska skjutas upp av Nasa i rymden. Liksom, är det jag eller Fuglesang som ska frukta svårigheterna att gå på toa? Jag är lite osäker…

I alla fall så betalade vi hyran. Jag hade förberett dokument som skulle fyllas i för att vi skulle få bostadsbidrag, franska staten är ganska bra på att betala ut det. Dock så ställer hon sig genast med hela sitt kroppsspråk och klagande mot att skriva på papperen, kvinnan vill inte finnas CAF:s (de som hanterar bostadsbidrag) system. Hon förklarar det med att myndigheterna trakasserar henne med skatter och pappersarbete och att hon betalar för att de högst betalda ska kunna leva bättre. Och här står jag, med 300 varje månad att betala mat och resterande utgifter. Vi betalar hyran cash för att hon ska kunna slippa skatt och kunna åka iväg till sitt sommarhus med sin ”mari”. Hon har cirka 100 E i utgifter, 800 i vinst. Jag frågade om det finns i systemen att vi bor här och får svaret att vi ju har ett kontrakt, men på vilket sätt står det i systemen? Jag hatar att jag inte kan föra en så pass seriös diskussion vidare (min franska haltar ju), men det detta bevisar är att språk är makt. Jag kan i alla fall säga att även om kvinnan tror att hon är en trakasserad arbetare så vet jag att hon är svin nummer 1!

Kvar står jag, med en begränsad budget men ändå med gott samvete.

Bifogar en gammal klassiker, utan att ta politiskt ställning utan mer bara få uttryck för min sinnesstämning.

För övrigt muntrar Annas franska upp mig. Jag diggar stavningen av svensk. Om ändå bara fransmännen kunde ha stavat lika logiskt.

Daniel

Jag började denna dag med en joggingtur. På grund av att det bor några fler än vi i Paris så finns det inte så många stora parker i närheten av oss, så jag brukar få springa på boulevarderna. Det är mycket trevligare egentligen (kanske inte för knäna) eftersom man får se så mycket. Man upptäcker också en hel del nytt. Idag såg jag under metrorälsen att det var en hel del folk och när jag kom närmare visade det sig vara en stor marknad. Jag orkade inte utforska då, men gjorde det senare med Anna. Det visade sig vara matmarknad. Jag och Anna var lite sena så de höll på att stänga, och därför reade de ut bl.a. frukt och grönt. Anna och jag fick ca tio persikor och 8 avokado för en euro. Verkade ju såklart vara en bra deal då, men det blev mer osäkert vid en närmare titt, 10/10 persikor var bruna inuti och 4/8 avokado likaså. Lite snopet sådär, men man får ju inte vara bitter, fyra avokado för en euro är ju faktiskt ett kap!

Vi var även in i en affär som hette Tati. Det är billigt, men allt är gräsligt, ohyggligt, avskyvärt, vedervärdigt och förskräckligt (orkar inte komma på mer). Dock tyckte Anna att det var ganska sjysst så vi blev till mitt beklagande kvar där ett tag. Nära att Anna köpte ett genomskinligt linne, hon kom nog lite i ”tati-stämning” för en stund. Som tur var vaknade hon ju upp!

 
Innan trippen var slut var vi även till Marais. Alltid lika trevligt och fint. Men alla falafelrestauranger var stängda, frågan är varför. Måste vara att det är någon speciellt dag för judarna. Får klura på den.

A la prochain!

Daniel

Har just kommit tillbaka från en timmes tvättning i en sådan där självservice-tvätt där alla som saknar tvättmaskin får gå om man vill dofta och se något sånär okej ut. Vi tog med oss våra laptops, jag valde att se Entourage. Jag har sett alla avsnitt som kommit förutom två, men i överskott av tid så ser jag om serien nu. Mycket bra serie, ett tips till er som ännu inte fångats av serien.

Annars funderade jag över om det gav några vuxenpoäng det där, att tvätta utanför hemmet liksom. Jag kom fram till att ja, det kanske ger lite vuxenpoäng att tvätta, men att det ger minuspoäng att vi inte har en egen tvättmaskin. Man kanske förtjänar sin ålder ändå, den halvvuxna tiden i en ens liv.

Skönt det, hade varit jobbigt om man kände att man var helt vuxen. Då har man ju inte lika mycket utveckling framför sig, att få nya erfarenheter.

Jag slutar där och är nöjd med min mognad och ålder.

Bonne nuit!

Daniel

Ni hao!

"Wå tiao Yao Dani. Wå tjue radiönjönjön" (Jag heter Daniel, jag är svensk på hemmagjort fonetiskt vis. Där har ni min kinesiska, allt jag kan förutom min avslutning.

En gång var jag i Kina Igår var jag i Kina igen, nästan. Det gav ungefär samma känsla i alla fall: det var mycket folk, billigt, Yee Rainbows var överallt och jag kände mig sist men inte minst väldigt lång.

Anna uppmanade mig att blogga om bakverk från Paris China Town, jag blir väl lagom uppjagad av det, tror egentligen att det är hennes intresse. Bakverken var väldigt söta, sliskiga och i många färger, likadana som jag mindes dem.

Det gav mig många fina minnen av mina två veckor i Peking, antagligen min roligaste tid under gymnasiet. När det kommer till bakverk så var de lite roliga i Kina. Varje gång vi åt ute, jag och värdfamiljen, så fick man först en massa söta bakverk, lite bukfyllande kan man säga. Vet inte varför de åt i lite konstig ordning, mycket har brist på logik, men så är ju Kim Jong Il "ganska bra" enligt en av mina utbyteskineser.

Här får ni lite bilder: Bakverk från China Town Paris, lite knaprigt och deliciöst från matstånd i Kina och jag med
kusin-värdkines.

Xie xie!

Daniel

Jag tror att jag här i Frankrike har hittat dokusåpornas dokusåpa. Den heter Secret Story och är ungefär som Big Brother (deltagarna blir inlåsta i ett hus i drygt 100 dagar), men med en twist: Alla deltagare har en hemlighet, och det är upp till de andra deltagarna att avslöja varandras hemligheter, vilket ger 10 000 € till den som avslöjar.
 Här är några av deltagarna och deras hemligheter:

• Ett lesbiskt par
• Två kvinnor som hatar varandra, den ena av dem snodde den andras pojkvän (!!!!!!), men som måste spela att de är bästa kompisar
• En kvinna som är efterlyst av Interpol
• Ett gift par
• En person som överlevde tsunamin
• En person som har lika högt IQ som Einstein  
• En tidigare hemlös ung man
• Miss France 2007 (hennes hemlighet upptäcktes andra dagen)

Listan kan göras längre, men där är ett urval. Kanske ska ta och kolla på det här programmet, i så fall så kommer jag uppdatera vad som händer här på bloggen.

Här har ni en trailer så att ni också kan bli plus intelligents!