Sentimental som ett as
Den sista veckan i Paris påverkade mig en hel del. Varje gång man tar avsked sådär så känns det som att världen går under, men sedan kommer man ju fram till att det är ett av alla andra avsked som man kommer ta i framtiden med och som man redan har tagit. Ändå inser jag att det är flertalet personer, känslor och saker som jag kommer sakna. Alla som jag har lärt känna kommer jag att sakna. Det blir inte mer än så, de som vet att jag gillade dem, dvs. dem som jag har umgåtts med, vet nu också att de kommer vara saknade.
Framförallt kommer jag att sakna utmaningen. Varje dag kändes det som att det var något nytt jag kunde lära mig, en härlig känsla.
Bloggandet har varit en utmaning. Helt ärligt så anser väl jag att det finns roligare saker att lägga sin tid på, även om det kan vara bra att skriv av sig lite ibland. Jag ber om ursäkt för min dåliga uppdatering, men hoppas att ni har funnit mina otroligt förbannade, arga och bitska inlägg som ganska roande.
Jag har varit i Paris i nio månader. Det blev en vardag för mig. Dörrar öppnas medans de tidigare fortfarande står på glänt. Klyschigt men sant: Detta är inte ett adieu utan ett au revoir.
Det är ganska kul med vår bild på AB. Jag ser ju ut som att jag just har kommit ut från något sorts ”hem”. Jag valde inte bild, detta var bilden som Anna ville ha. Anna ser ju ganska cool ut och kolla blicken, mjaaaauuu!
Jag bifogar en alternativ bild och hoppas att några finner den lika rolig som jag finner den. Anna är helt oskyldig och förstod inte varför vi skulle göra ”high-five”.
Min godtrogna coloc och bloggkollega, du får en personlig saknadsförklaring: Jag kommer att sakna dig. Var är du Anna? Annaaaa?
Danielle Ballman
