Daniel och Anna i Paris

Mina dagar börjar (nästan) som låten: Idag gick jag upp kl sex och åt min gröt, tog väskan i min hand och kysste inte kärringen.

Den här veckan jobbar jag 31,5 timmar och har 15 timmar lektioner, plus läxor. Det är först nu som jag har lite fritid, och levererar ett blogginlägg.

I låten dör Sven i industrin; jag skar mig idag på en ”kitchen wizzard plus” (en sådan där som de visade på Tv-shop och som man bl.a. skär gurka med) så att jag blödde i en timme.

Jag är ta mig tusan en ”working class hero”!

En dag som denna, när jag kämpade, överraskade mig mina ”kamrater”. Jag står på restaurangen där jag jobbar och torkar av några hyllor, när jag plötsligt hör häftiga knallar och rop utifrån. Det förs ett riktigt liv, slagord och svar. Ljudet kommer från restaurangens granne, det gamla börshuset Bourse. Från ett av Bourse’s fönster syns en bengal och jag hör ”vive la revolution!”. Sådant värmde sannerligen, en dag som denna. Även om deras handlingar och budskap är lite naivt, så är det ändå häftigt att se. Bara i Frankrike kan några skrika på revolution och tända bengaler i det gamla börshuset. Men jag hoppas att de genom sin olydnad lyckades påverka fler än mig.

Känns bra att vara länkade av AB. Jag ser bara sammanträffanden.

Lyssna på låten och känn er lite kommunistiska!

Bourse

Daniel